Jt4_inlaga.book

”När skadeståndsskyldighet uppstått genom att någon obehörigen sålt annansegendom torde ersättning kunna utgå med det belopp som utvunnits vid försälj-ningen”.1 Frågor om kompensation när någon sålt annans egendom aktualiseras i prakti-ken frekvent. Det gäller till exempel situationer där lösa saker förskingras ochsedan säljs, eller där någon säljer egendom som hon stulit, eller – kanske mindrevanligt förekommande – där någon säljer hittegods. Men frågorna aktualiserasäven där någon genom vårdslöshet ådrar sig ett ansvar för att ha sålt annansegendom. Det kan gälla behörighetsöverskridanden vid fullmakter. Det kangälla vid konkursförvaltares misstag rörande äganderättsförhållanden, en hyres-tagares medvetna eller culpösa försäljning av den hyrda egendomen eller att enmaka av misstag säljer sin makes egendom.2 I samtliga dessa situationer aktua-liseras frågor om hur den förfördelade parten kan få upprättelse. Upprättelse kanta sig formen av kompensation men även andra former av korrektion är tänk-bara. Det inledande citatet är hämtat från avsnittet om hur ersättning för värdet av en sak bestäms vid skadestånd för sakskada i den senaste upplagan av Jan Hell-ners lärobok i skadeståndsrätt. Uttalandets fokus ligger på ersättning enligt ska-deståndslagens regel i 5 kap. 7 §. Men det är ett uttalande med allmän räckviddoch torde i praktiken fånga in de många olika situationer som togs upp inled- * Docent i civilrätt (skadeståndsrätt), Stockholm Centre for Commercial Law, Stockholms uni- Jan Hellner och Marcus Radetzki, Skadeståndsrätt, 8 uppl., Stockholm 2010, s. 414. Att även vårdslöst medverkande till förskingring kan medföra skadeståndsskyldighet konstate-rades i NJA 1947 s. 282. Se härom Anders Agell, Skadeståndsansvaret vid obehöriga förfogan-den över annans egendom, i De Lege, Årgång 3, Uppsala 1993, s. 197 ff., på s. 209 ff. Konkurs-förvaltares ansvar behandlades i NJA 1996 s. 700. Se för kommentarer kring det senare falletJan Kleineman, Utomkontraktuella lojalitetsförpliktelser – ett sakrättsligt problem, i: Festskrifttill Gösta Walin, Stockholm 2002, s. 207 ff., och Göran Millqvist, Skadeståndsansvar för pant-hållare som utelämnar pant till pantsättare utan panthavarens vetskap, JT 1998–99 s. 387 ff.
ningsvis. I samtliga dessa situationer så kan ersättningen för det fall ansvar före-ligger enligt Hellner beräknas utifrån vad egendomen inbringat vid försälj-ningen. I vart fall föreslås denna beräkningsprincip – om man fäster sig vid för-siktighetsmarkören ”torde” – kunna betraktas som en utgångspunkt. Hellners lärobok har haft och har ett stort inflytande. Den senaste upplagan är ombesörjd av Marcus Radetzki, som kan betraktas som en av vårt lands främ-sta experter på just beräkningsfrågor vid sakskada.3 Detta ger ytterligare tyngdåt den allmänna rekommendationen om hur sakskadeberäkningen kan utförasvid obehöriga förfoganden över annans egendom. Ersättningen för sakens värde där en sak gått förlorad är en allmänt sett svår- fångad företeelse i svensk civilrätt, inte bara vid obehöriga förfoganden. Vad ärdet för typ av ersättning? Vad är dess relation till sakrättsliga anspråk, som an-språk på att utfå surrogategendom? Hur förhåller sig skadeståndet i dessa fall tillskadeståndsanalysen i stort? Och hur skall den beräknas? Dessa spörsmål skallbelysas i denna artikel.4 1.1 Problemformuleringar
Denna artikel har som syfte att argumentera mot den inställning som det inle-dande citatet ger uttryck för. Jag skall hävda att principen om full ersättning (el-ler full kompensation) fordrar andra synsätt än det som citatet intar. Som en in-ledning till undersökningen finns det emellertid skäl att identifiera två problemmed skadeståndsbestämningen i dessa fall. Det första problemet med ersättning för sakens värde enligt skadeståndsla- gens regel om ersättning vid sakskada är att det finns ett överskott av bakomlig-gande rättspolitiska målsättningar som kan göra sig gällande vid bedömningenav ersättningen. Den skadade skall inte hamna i en sämre position än om den an-svarsgrundande händelsen inträffade, men hon skall å andra sidan inte berikas;den skadelidande skall i princip kunna återanskaffa den förkomna egendomenmen hon skall inte kunna erhålla en bättre egendom än den som försvann; denskadelidande skall ha full ersättning för skadan men skadebestämningen i dettasammanhang skall utgå inte från ”skadan” utan sakens värde (som kan vara nå-got helt annat än skadan). En utvärdering av principerna för bestämning av er-sättning i de fall som här behandlas måste finna en balans mellan dessa motstri-diga intressen. Se Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, Stockholm 2004. Här skall enbart behandlas ersättning för ”sakens värde” under skadeståndslagens regel. I sam-band med en bedömning av en saks värde kan emellertid även aktualiseras ersättningskrav rö-rande följdskador av olika slag. Vidare kan härvid den välkänt svårfångade distinktionen mel-lan ekonomisk och ideell skada aktualiseras. Dessa spörsmål lämnas emellertid utanför dennaframställning.
Det andra problemet är att det finns en oklar relation mellan de normativa in- strument som rätten tillhandahåller för bestämningen av skadeståndet. Det ärhärvid relationen mellan principer på olika nivåer som styr bedömningen somriskerar att ge olämpliga resultat och som i vart fall är svåra att förklara på ettkoherent sätt. Följande normativa argumentationslinjer, uppställda med enökande grad av konkretion, aktualiseras härvid: Skadeståndets primära syfteoch/eller funktion är att ersätta skadan.5 (Skadeståndets allmänna reparations-funktion – eller reparationsprincipen.) Skadeståndet skall enligt en grundläg-gande tankegång ge full ersättning eller kompensation för skadan. (Principenom full ersättning.) Vid total sakskada eller när en sak gått förlorad skall ersätt-ning utges för skadans värde. (Principen om värdeersättning.) Värdet kan be-räknas på olika sätt, enligt olika principer om man så vill, med utgångspunkt ikostnaden för återanskaffning (som vi på ett principiellt plan kan kalla för åter-anskaffningsvärdesprincipen – principen bestående i att en saks värde skall be-räknas utifrån kostnaden för återanskaffning av saken), sakens bruksvärde(bruksvärdesprincipen) eller försäljningsvärde (försäljningsvärdesprincipen).6Hur förhåller sig alla dessa principer till varandra i en enskild situation? Vad ärdet för princip, bland alla dessa principer, som rättstillämparen bör sätta i förstarummet – den abstrakta målsättningen, den ganska konkreta skadebestämnings-principen eller en partikulär värderingsprincip? Valet kan ha en avgörande be-tydelse för beloppet. 1.2 Artikelns argument i ett nötskal
Artikeln argumenterar för att ersättning för en saks värde i enlighet med skade-ståndslagens regel kan hitta sitt viktigaste normativa stöd i principen om full er-sättning.7 Det är denna princip som kan ge vägledning för hur ett fall bör bedö-mas och det är också denna princip som främst kan ge en principiell inramningoch legitimitet åt en skadeståndsrättslig bedömning. Förvisso, en närmast trivialiakttagelse, så skall skadeståndet även vid ersättning avseende saker som (i för-sta hand) ägaren8 förlorat till följd av en ansvarsgrundande handling syftar till Reparationens förstarangsposition tenderar numer – när de skadeståndsrättsliga preventions-argumenten fallit i bakgrunden – att betraktas som självklar, jfr Håkan Andersson, Skydds-ändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 323. Som en ytterligare målsättning för skadeståndsberäkningen här nämns ibland att det är sakensmarknadsvärde som skall ersättas. Förevarande artikel kan betraktas som ett led i ett större forskningsprojekt som syftar till attlyfta fram skadeståndsrättens grundläggande principer och framhålla dessas betydelse. Inställ-ningen kan kallas för skadeståndsrättslig principlism. Några argument för inställningen finns iMårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008.
I vilken mån även nyttjanderättshavaren till en sak kan erhålla skadestånd är inte helt klart.
Grundtanken kan nog sägas vara att en nyttjanderättshavare är att anse som en tredje man i dessafall och att ersättning därmed är utesluten enligt den allmänna tredjemansskadeprincipen. Se t.ex.
att reparera skadan. Det är dock en truism som inte ger just någon vägledningför att bedöma ett enskilt fall och inte heller hjälper oss att utvärdera om det in-ledande citatet ger uttryck för en rimlig inställning eller inte. Viktigare är att demer specifika principer för beräkning av ett skadestånd som utvecklats ovan intekan ge någon vägledning för hur ett fall bör bedömas eller varför det bör bedö-mas på ett visst sätt. Jag kommer först att redogöra kort för den normativa utgångspunkten för skadeståndets bestämmande som intagits i skadeståndslagen och presentera deolika beräkningsmodeller som därvid diskuterats. Därefter skall diskuteras hurdessa beräkningsmodeller förhåller sig till principen om full ersättning. Därvidkommer jag att ta upp den särskilda frågan om avdrag för egendoms ålder. 1.3 Olika ersättningskrav
På en övergripande nivå kan man tänka sig att ett ansvarsgrundande beteendekan medföra betalningsskyldighet som bestäms i enlighet med bl.a. följande treolika synsätt på ersättningens beräknande: Vinstersättning, värdeersättning ochskadestånd. Vinstersättningen innebär att den betalningsskyldigas förpliktelse bestäms i enlighet med den vinst (eller, kanske, nytta) som hon erhållit genom den an-svarsgrundande handlingen (eller underlåtenheten). I fokus för bedömningenvid vinstersättning är förändringen i den ansvarigas situation. I vilken mån vin-stersättningar generellt erkänns i svensk rätt är oklart. Likaså är det oklart i vil-ken mån vinstersättningar kan utgå under den systematiska etiketten skade-stånd. Att så kan ske ibland står emellertid helt klart. Det har att göra med densvenska civilrättens tradition av skepsis mot obehörig vinst-resonemang,9 vilkethar medfört att öppningar för vinstersättningar istället har sökts och etableratsinom (bland annat) skadeståndsrätten. Högsta domstolen har i vissa situationervarit helt öppen med denna egentligen missvisande etikettering, att vinstberäk-nade ersättningar har utgått i mål där ”saken” är skadestånd.10 NJA 2004 s. 609, där en brukare av ett fordon som skadats inte var berättigad till ersättning förföljdskador i form av förmögenhetsskada. Tre klassiska och delvis svårförenliga fall rörandetredjemansskada behandlar alla ersättningsanspråk med sin grund i kabelbrott, se NJA 1966 s.
210, NJA 1972 s. 598 och NJA 1988 s. 62. Tredjemansskadetematiken ges en djuplodande be-handling i Håkan Andersson, Tredjepartsrelationer i skadeståndsrätten, Uppsala 1997. En förklaring till det är den kritik mot obehörig vinst-resonemang som framfördes av Uppsala-skolans företrädare och som sedan kulminerade med Jan Hellners kända uppgörelse, Jan Hell-ner, Om obehörig vinst, Stockholm 1950. Se vidare Mårten Schultz, Obehörig vinst rediviva,SvJT 2009 s. 946.
Det här bör kanske förtydligas något. I NJA 2007 s. 519 hade ett konkursbo använt en hyreslo-kal efter det att konkursgäldenärens avtal slutat att gälla. Frågan var om massaansvar motsva-rande kostnaden för hyra förelåg (vilket det gjorde). Detta senare fall rörde inte en skadestånds-fråga men HD fick i domskälen anledning att uttala sig om vad som egentligen var den rättsliga Värdeersättningen blir i första hand aktuell när egendom – typiskt sett lösa saker – förstörs eller skiljs från ägaren och innebär att den betalningsskyldigasförpliktelse bestäms i enlighet med värdet på egendomen. Värdeersättningen ärsvårfångad. Hjalmar Karlgren har uttalat att värdeersättning är ett krav ”på att Bgottgör A i enlighet med vederbörande egendoms […] gängse genomsnitts-värde”.11 I den mån ett skadestånd för en sakskada beräknas på detta sätt såskulle det således terminologiskt vara att anse som, eller i alla fall kunna jäm-ställas med, en värdeersättning. Skadeståndet, sist, innebär att den betalningsskyldigas förpliktelse bestäms i enlighet med den skada som hon åsamkat den skadelidande genom den ansvars-grundande handlingen (eller underlåtenheten). I fokus för bedömningen är för-ändringen i den skadades situation.
Skadeståndsrätten, som framgår redan av disciplinnamnet, laborerar natur- ligtvis främst med skadeståndet som modell för bestämmandet av en betalnings-skyldigs förpliktelse. Värdeersättningen har en viktig roll t.ex. i fall av klanderoch obehörig vinst-ersättningen dyker upp litet här och där, som ett beräknings-synsätt i t.ex. föräldrabalkens regler om ogiltiga avtal. Men i praktiken så spelar värdeersättningen och vinstersättningen viktiga rol- ler även i skadeståndsrätten. Värdeersättningsidén kommer således till klart ut-tryck i ersättningsregeln vid sakskada, i SkL 5:7, av vilken det framgår att omegendom totalförstörs skadestånd skall utgå för sakens värde.12 Även vinst-ersättningen aktualiseras, som nyss framhållits, understundom inom ramen förskadeståndsrätten.13 Vinstaspekter på ersättningens bestämmande skall inte be- grunden för skadeståndsdomen i NJA 1993 s. 13. I 1993 års fall hade ”skadestånd” utdömts ien situation där en hade en fastighetsägare begärt skadestånd från en underhyresgäst som kvar-stannat i en lokal, efter att avtalet mellan fastighetsägaren och avtalsparten sagts upp. Något av-tal mellan fastighetsägaren och underhyresgästen fanns inte. Fastighetsägaren hävdade att kvar-stannandet var brottsligt och att skadestånd skulle utgå enligt regeln i skadeståndslagen 2 kap.
4 § (numer 2 kap. 2 §) om ersättning för ren förmögenhetsskada vid brottslig gärning. Högstadomstolen fann att inget brott kunde läggas svaranden till last. Emellertid prövade domstolenanspråket under en annan ”rättsregel”. Genom att svaranden hade nyttjat fastighetens lokalerutan stöd i avtal uppstod, konstaterade HD, en skyldighet att ersätta fastighetsägaren motsva-rande skälig hyra. fall. I 2007 års dom uttalades: ”Situationen [i konkursfallet] ter sig därmedlikartad den som förelåg i rättsfallet NJA 1993 s. 13. I det rättsfallet slog HD fast att den somanvände en lokal utan avtalsstöd skulle utge ersättning motsvarande skälig hyra för nyttjandet.
Utgången får antas närmast ha grundats på allmänna förmögenhetsrättsliga principer om obe-hörig vinst.” Genom det senare avgörandet har HD alltså gjort klart att i åtminstone 1993 årsfall ”principer” (notera pluralformen) om obehörig vinst utgjort normstödet för att döma ut ettskadestånd. Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, Stockholm 1982, s. 13. Regeln får en utförlig behandling hos Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada,Stockholm 2004, passim. Se för en del allmänna reflektioner kring vinstberäknade skadestånd med särskild emfas påkränkningsersättningar (av slaget ”restitution for wrongs”) i Mårten Schultz, Kränkning, Stock-holm 2008, kap. 4. handlas närmare i denna artikel, även om det finns saker att säga även om det –särskilt när vinsten överskrider skadan.14 ”Värdeersättning” – till skillnad från ”ersättning för en egendoms värde” – är emellertid ett uttryck som inte så ofta brukar förekomma i skadeståndsrättsligasammanhang, om än det spelar en roll även i fall av utomobligatoriska ersätt-ningskrav av annat slag.15 Terminologiskt är uttrycket förbryllande. Ersättningför ”sakens värde” sker genom ett skadestånd i skadeståndslagens terminologi,men ett skadestånd skall ur semantisk synvinkel snarast betraktas som en ersätt-ning som relaterar till skadan, vilket kan vara något helt annat än värdet. Rela-tionen mellan värdeersättning och ett skadestånd som skall ersätta någon för ensaks värde är inte helt klar. En allmän iakttagelse är att ett ersättningskrav sominskränks till värdeersättning, och som inte erkänner ersättningsrätt utöver vär-det på t.ex. den förskingrade egendomen, är mer inskränkt än skadeståndet ge-nerellt. Denna iakttagelse utgör en utgångspunkt för Karlgrens analys, i vilkenvärdeersättningen är en mer begränsad ersättningsrätt än skadeståndet.16 Menom ett krav på ersättning under skadeståndslagens sakskadeersättningsregel ärinskränkt till sakens värde, låter det sig då klassificeras som en värdeersätt-ning?17 1.4 Interdisciplinära lärdomar
Den nyss framhållna terminologiska komplikationen återspeglar en allmäntsvårfångad relation mellan skadeståndsrätt och andra civilrättsliga disciplinernär det gäller ersättningar i fall av störningar av äganderätt (och till viss del an-nan rätt). Värdeersättningen har kanske sitt främsta hemvist inom obligations-rätten ehuru den aktualiseras ibland även i utomobligatoriska situationer, menbetraktas som nämnts som en konkurrent till skadeståndet, vilket innebär att densvårligen låter sig placeras in i en skadeståndsrättslig systematik. Samtidigt ärsamma grundtanke ett självklart inslag även i skadeståndsrättens beräknings-modeller i de här behandlade fallen. Den juridiska systematikens disciplinupp-delningar leder härmed till komplikationer av såväl principiellt som praktisktslag. Det gäller för den fråga som undersöks här särskilt i förhållandet till sakrät- ten. De situationer som denna artikel behandlar kan ofta inordnas i antingen ettskadeståndsrättsligt eller ett sakrättsligt regelverk. I skadeståndsrätten är natur- En del har sagts i tidigare litteratur, se Anders Agell, Skadeståndsansvaret vid obehöriga förfo-ganden över annans egendom, i De Lege, Årgång 3, Uppsala 1993, s. 197 ff. Se Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, Stockholm 1982, kap. 7.
Se Hjalmar Karlgren, Obehörig vinst och värdeersättning, Stockholm 1982, s. 13 och passim. Rodhe betraktar i obligationsrätten skadeståndet och värdeersättning som ”konkurrerande” er-sättningsformer, Knut Rodhe, Obligationsrätt, Stockholm 1980, s. 551 (XIV kap., § 49, eftern. 2). ligtvis remediet ”skadestånd”. I en sakrättslig kontext blir remediet i stället, un-der vissa förutsättningar, separationsrätt till surrogation, vilket i ett fall av olov-ligt såld egendom utgörs av det vederlag som influtit vid försäljningen.18 Dess-utom kan separationsrätt enligt lagen om redovisningsmedel aktualiseras; redo-visningsskyldighet enligt lagen om redovisningsmedel kan uppstå även vidbrottsliga handlingar som stöld eller häleri.19 För det fall dessa sakrättsliga vägarär framkomliga kan även skadeståndsrättsliga anspråk aktualiseras, rörande ex-empelvis merkostnader som kan ha uppstått till följd av det obehöriga förfaran-det. Vilket regelkomplex som väljs kan ha stor betydelse, t.ex. om den som age-rat obehörigen har försatts i konkurs då en skadeståndsfordran kan vara i prak-tiken värdelös. De sakrättsliga alternativen kan då vara de enda effektiva rätts-medel ägaren kan använda sig av. På ett djupare plan återspeglar valet av regelkomplex ett ställningstagande för skilda normativa synsätt.20 I ett skadeståndsrättsligt paradigm utgår man ifrån enkorrektion, i form av en rättslig sanktion, som ekonomiskt skall återställa denförfördelade parten till sin ursprungsposition. Så gott det nu låter sig göras medpengar.21 I ett sakrättsligt paradigm är syftet att återställa den förfördelade par-ten genom att återföra till henne den egendom som hon berövats eller i vart fallden surrogategendom som trätt i dess ställe. Sakrättsparadigmet har således, vil-ket kan tyckas som en truism, en djupare förankring i en klassisk uppfattning omatt äganderätt (och annan rätt till egendom) är något mer än bara en ekonomiskposition. Att bli berövad sin egendom innebär något mer, eller kan innebära något mer, än att bli fattigare. Det kan också innebära en kränkning eller ett förminskandeav den drabbades ”personlighet”.22 En rättsordning som vill skydda individers I ett tämligen färskt rättsfall tar Högsta domstolen upp åtskilliga spörsmål om separatationsrättoch surrogation i samband med ett med tillägnelseuppsåt obehörigt uttag av pengar, se Högstadomstolens beslut den 28 augusti 2009, i Ö 5008-08. JustR Lindskog har därvid skrivit ett be-lysande särskilt yttrande. Lindskog har nyligen också i en uppsats behandlat den allmänna prin-cipen (eller principerna) om surrogation, Stefan Lindskog, Redovisningsmedel, sakrättsligidentitet och några straffrättsliga randanmärkningar, i Festskrift till Suzanne Wennberg, Stock-holm 2009, s. 231 ff. Se t.ex. Henrik Hessler, Allmän sakrätt, Stockholm 1973 s. 479 f. och Göran Millqvist, Redo-visningsskyldighet i senare rättspraxis, i Festskrift till Suzanne Wennberg, Stockholm 2009,s. 262 ff.
Se för en klassisk diskussion om dessa två synsätt Guido Calabresi och A. Douglas Melamed,Property Rules, Liability Rules, and Inalienability: One View of the Cathedral, 85 Harvard LawReview, s. 1089 ff. (1972). Se för allmänna reflektioner kring skadeståndet och pengars inkommensurabilitet med de un-derliggande skadorna, med emfas på ideella skador, Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm2008, kap. 3. Jfr Karl Olivecrona, Lockes Theory of Appropriation, 24 Philosophical Quarterly, s. 220 ff., pås. 224 (1974): ”The idea of the extension of the personality to physical objects is also natural tous. We can have a feeling of things being so intimately connected with ourselves that they are part möjlighet att förverkliga sig själv, att skapa sin egen person, måste också skyddamänniskors möjlighet att kunna kontrollera sin egendom.23 Något paradoxalt ärskadeståndsrätten, med sin särskilda kränkningsdiskurs, ett trubbigt verktyg föratt korrigera sådana kränkningar. Tillspetsat så tillåts i ett skadeståndsrättsligt paradigm den som beter sig på ett otillbörligt sätt att påtvinga den drabbade parten en egendomstransformationi dessa fall: Skadeståndsrättens språk är pengarnas språk. I skadeståndsrättenfinns det inte några möjligheter att beakta den drabbade partens intresse på an-nat sätt än att sätta en prislapp på det. Icke desto mindre finns det i praktiken skäl som talar för att den drabbade per- sonen väljer att söka upprättelsen i det skadeståndsrättsliga paradigmet. Skade-ståndsrätten är flexibel, uppfattas nog överlag som förhållandevis rakt på sakoch disciplinen erbjuder dessutom ett slags fullservicepaket för den potentiellatvistemålsparten: Inom ramen för en skadeståndstalan kan även kringliggandekostnader, följdskador och i viss mån även ideella effekter av det obehöriga be-teendet beaktas och kompenseras.24 Nedan kommer enbart behandlas de situa-tioner där den drabbade personen väljer att söka upprättelse skadeståndsvägen.
Men även i dessa situationer kan det finnas anledning att vara lyhörd för att ettskadestånd som syftar till att ersätta sakens värde funktionellt och intellektuelltdelvis överlappar sakrättens instrument. Sakrätten har respekt för att egendomkan ha särskilda värden för enskilda individer även om det inte överensstämmermed andras – en marknads – värdering. Skadeståndsrätten borde kunna avkrä-vas samma respekt i den utsträckning det är möjligt i det ekonomiska paradig-met. Att det finns stöd för sådana idéer blir särskilt tydligt genom att skadestån-det utgår från tanken på full kompensation (som nedan skall behandlas litet ut-förligare).
Full kompensation ställer krav på att ersättningen beaktar att egendom kan ha värden bortom ett snävt marknadsekonomiskt tänkande. Perspektivet måstemed andra ord som utgångspunkt vara individuellt och inte kollektivt (mark-nadsorienterat). Vad det konkret innebär skall diskuteras nedan. Innan dess börkort behandlas vad som är en sakskada i svensk rätt. of our very selves. Being deprived of such objects represents something more than an economicloss. It is experienced as an attack on the personality itself.” Se härom Margaret Jane Radin, Property and Personhood, 34 Stanford Law Review, s. 957 ff.
(1982). Det senare kan möjligen gälla i alla fall understundom i situationer där den obehörigt dispone-rade egendomen har ett särskilt känslomässigt värde för ägaren. I första hand tänker jag här påobehörigt sålda husdjur. Se angående den skadeståndsrättsliga betydelsen av att husdjurs”värde” emotionellt överskrider deras ekonomiska värden NJA 2001 s. 65 I och II. Se vidareom fallen Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 50 ff. 2. Skadestånd vid sakskada bestående i att egendom förlorats eller totalförstörts 2.1 Sakskada
En sakskada kan vara av olika slag. Den typiska sakskadan är det trasiga ellerdefekta föremålet (eller fasta egendomen): Ett trasigt fönster, en bucklig bil, enreva i ett plagg, en raserad vägg i en byggnad. I propositionens formulering, somligger farligt nära cirkelresonemanget, förklaras det att sakskada i första hand ären genom fysiska medel direkt tillfogad skada på fysiskt föremål.25 Uttalandetär föga upplysande. En sakskada är med andra ord en skada på en sak, men där-till är den typiskt sett tillfogad ”genom fysiska medel”. Sakskadebegreppet har genom åren utvecklats. Högsta domstolen lade i ett fall från 1990 tonvikten vid den fysiska förändringen i egendomen.26 Fokuse-ringen på egendomens yttre, fysiska karaktär var dock redan utsatt för kritik.27 Iett viktigt fall från 1996 slog Högsta domstolen in på en annan linje, och fram-höll att en egendoms försämrade funktion kunde vara att anse som en sak-skada.28 Sakskadebegreppet kan därför numer betraktas som i alla fall delvisfunktionsorienterat.29 Se t.ex. Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada, Stockholm 1987, s. 153 ff.
Det finns fortfarande svårigheter med att avgöra vad som är en nedsatt funktion. Det illustrerast.ex. av NJA 2004 s. 566 där drivmedel efter en trafikolycka hade läckt ut på en väg vilket givitupphov till kostnader för sanering. HD:s ledamöter hade skilda uppfattningar om huruvida ut-släppet var att anse som en sakskada. Majoriteten ansåg det med följande motivering, som kanciteras in extenso eftersom det återspeglar de konceptuella svårigheter som skadebegreppen intesällan ger upphov till: ”I samband med trafikolyckor är det inte ovanligt att nyttjandet av vägenhindras av att exempelvis bildelar eller last spritts över vägbanan på ett sätt som gör att dennamåste stängas av för trafik till dess att området städats av. Enbart ett sådant förhållande innebäremellertid inte att det kan anses ha uppkommit en sakskada på vägen genom fysisk påverkanpå vägbanan. Gränsen mellan vad som är att anse som en sakskada och såsom en sådan skadainte ersättningsgill nedskräpning eller nedsmutsning är dock ibland svår att dra. Förutom fysiskpåverkan av egendomen är också de insatser som krävts för att återställa egendomen av bety-delse. Har inga eller endast obetydliga återställningsinsatser behövts kan någon sakskada inteanses ha uppkommit. Att utsläpp av drivmedel och andra oljeprodukter kan innebära att markförorenas på ett sådant sätt att det uppkommer en sakskada är klart. Detta innebär dock inte, ienlighet med vad ovan sagts, att varje utsläpp innefattar en sakskada. Om ett utsläpp är av såbegränsad omfattning att det inte förorsakar något egentligt men kan någon sakskada inte ansesha uppkommit. Detsamma gäller om de negativa effekterna av ett utsläpp inte är så begränsademen kan undanröjas genom obetydliga åtgärder. Av utredningen i målet får anses framgå attvägbanan i detta fall påverkats på ett sådant sätt att en sakskada uppkommit.” HD:s majoritetfann dock att Vägverket inte var berättigat till ersättning för kostnaderna för sanering ur trafik-försäkringen eftersom kostnaden var av ett sådant slag att den borde stanna på väghållaren. Skilj- Att en förlust av ett föremål för ägaren kan vara en sakskada har stått klart sedan länge.30 Det är helt naturligt med ett funktionsorienterat synsätt men någotmer svårförklarligt inom det äldre paradigm som fokuserade på egendomens fy-siska natur. Även om egendomen är i ett utmärkt skick, till och med om den äri ett bättre skick än tidigare, efter till exempel en stöld, så är det alltså en sak-skada för ägaren att inte längre ha tillgång till egendomen. Redan en tillfälligförlust kan enligt skadeståndslagspropositionen vara att anse som en sakskada.31 Sakskada, oavsett vilken form den tagit sig, kan ersättas med skadestånd.
Men ersättningen i form av ett skadestånd kan påverkas av vilket slags sakskadadet är som inträffat. Den sakskada som står i centrum för förevarande utredningär sakskada bestående i att en ägare till en egendom inte längre kan användaegendomen på det sätt hon önskar. Att inte längre ha tillgång till sin egendominnebär närmast definitionsmässigt att egendomens funktion förlorats för äga-ren, om ägaren inte själv vill skiljas från egendomen. 2.2 Skadeståndslagens regel
Om en sakskada inträffat så bestäms ersättningen i första hand under regeln iskadeståndslagens 5 kap. 7 §. Om en sakskada uppstår och någon hålls ersätt-ningsskyldig för denna skall skadeståndet bestämmas så att det omfattar: 1. sa-kens värde eller reparationskostnad och värdeminskning; 2. annan kostnad tillföljd av skadan; 3. inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. Det intressanta för vårt vidkommande är den första punkten i lagrummet. En- ligt denna punkt skall skadeståndet vid sakskada beräknas så att det ersätter sa-kens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. Om saken som harskadats är förlorad, totalförstörd eller oåtkomlig, så är det enbart ersättning försakens värde som är ett möjligt alternativ. 3. Värdeersättning enligt skadeståndslagen Vad innebär då en ersättning för en saks värde i skadeståndsrätten? I den rätts-vetenskapliga diskussionen kring värdeersättning enligt SkL 5:7 har ett antal aktige JustR Thorsson fann att ingen sakskada över huvud taget kunde anses ha uppstått, såsomskadebegreppet tolkats i 1996 års fall. Gränsdragningar kan ibland vara svåra. Tillgrepp av en registreringsskylt har således inte an-setts böra klassificeras som stöld, eftersom någon ekonomisk skada inte inträffat. Anledningentill det är att registreringsskyltar inte har något marknadsvärde (enligt domstolen – i praktikenhar säkerligen registreringsskyltar något värde på den ”svarta” marknaden). Se NJA 2007 s. 345jämfört med NJA 1986 s. 550. möjliga preciseringar av ”sakens värde” aktualiserats. Dessa preciseringar harformulerats som hållpunkter för en konkret bedömning, snarare än som all-männa principer med en tydlig förankring i övergripande rättspolitiska ställ-ningstaganden. Vanligt är därvid att en distinktion görs mellan sakens återan-skaffningsvärde, försäljningsvärde och bruksvärde.32 3.1 Återanskaffningsvärde
Vanligast torde vara att betrakta värdeersättning under skadeståndslagens regeli termer av återanskaffningsvärde.33 Återanskaffningsvärdet är vad det skullekosta att införskaffa en motsvarande egendom som den som skall ersättas, medmöjligt avdrag för ”ålder och bruk”. Värderingsmetoden kommer från egen-domsförsäkringen. Närmare vägledning för hur återanskaffningsvärdet skallfastställas brukar ibland därmed sökas i försäkringsrätten.34 Tanken bakom återanskaffningsvärdet är naturligtvis att den skadelidande skall kunna just återanskaffa egendomen, eller anskaffa en motsvarande egen-dom. Långtgående avdrag för ålder och bruk kan motverka återanskaffnings-möjligheten. Det har därför sagts att sådana avdrag i skadeståndssammanhangbör ske med större försiktighet än vad som kan antas gälla i försäkringssamman-hang.35 Vidare så behöver den skadeståndsberättigade inte faktiskt använda pengarna som erhålles som skadestånd till att återanskaffa egendomen.36 Det är helt i linjemed den underliggande normativa strukturen. När rättsordningen accepterat attden ansvarsgrundande händelsen skall hanteras inom det skadeståndsrättsligaparadigmet har den också accepterat att den drabbade personens intresse skalltillgodoses med pengar och i det läget är det rimligt att ägaren också får full kon-troll över dessa pengar. 3.2 Försäljningsvärde
Ett alternativ till återanskaffningsvärdet är försäljningsvärdet.37 Försäljnings- Denna taxonomi används även för bestämningen av ”värdet” i köprättsliga sammanhang, seJonny Herre, Ersättningar i köprätten, Stockholm 1996, s. 139 ff.
Se t.ex. NJA 1991 s. 269 där värdet av stulen egendom bestämdes till återanskaffningsvärdet. Se för ett gott exempel Radetzkis djupa analys av ”dagsvärdet” med åtskilliga försäkringsrätts-liga iakttagelser, Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, Stockholm 2004,s. 72 ff.
Jfr Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen, 2 uppl., Stockholm 2006, kom-mentar till. 5 kap. 7 §. Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen, 2 uppl., Stockholm 2006, kommen-tar till. 5 kap. 7 §.
Se Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 97 ff.
värdet är det värde som egendomen skulle ha kunnat inbringa vid en försäljning.
I allmänhet så är det väl en försäljning vid tidpunkten precis innan skadan in-träffade som i en sådan bedömning tas till målbild även om det vore lämpligareatt utgå från försäljningsvärdet vid tiden för bedömningen. 3.3 Bruksvärde
En tredje möjlighet är att värdera egendomen utifrån dess bruksvärde.38 Bruks-värdet är ett värde som tenderar att behöva fastställas skönsmässigt men ut-gångspunkten kan vara ”det kapitaliserade värdet av det brukande som den somanvänt föremålet går miste om”.39 3.4 Värdeersättning och marknadsvärde
De tre ovanstående värderingsmetoderna kan diskuteras i samband med värde-ring av en sakskada. Utgångspunkten är återanskaffningsvärdet. I mer vardag-liga termer kan det förekomma att värderingens syfte formuleras i termer av”marknadsvärde”, att värderingen strävar efter fånga in det värde som egendo-men kan sägas ha på marknaden.40 Vilket av dessa tre värden är då ”marknads-värdet”, om något? Det är inte helt klart och det beror dessutom på vad man me-nar med ”marknaden” eller, rättare sagt, vilken marknad som avses. Vissa författare använder marknadsvärdet som en omskrivning av vad som här kallas försäljningsvärdet.41 Det kan tyckas naturligt: Det värde som egendo-men skulle inbringat vid en försäljning kan i en mening sägas vara ett marknads-värde om det nu är så att det finns, eller i alla fall fanns, en fungerande köpar-marknad avseende den aktuella egendomen. Å andra sidan kan även återanskaff-ningsvärdet sägas vara ett marknadsvärde. Medan försäljningsvärdet tar köpar-marknaden som sin utgångspunkt utgår återanskaffningsvärdet från säljarmark-naden: Vad är marknadsvärdet för att ånyo köpa in en motsvarande egendom?När det gäller generisk egendom kan värdet på köpar- och säljarmarknadenöverlag antas vara lika högt (eller lågt). Men när det gäller individuellt bestämdegendom torde det i praktiken kunna finnas en betydande asymmetri. Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 101 ff. Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen, 2 uppl., Stockholm 2006, kommen-tar till. 5 kap. 7 §.
”Marknadsvärde” är ett uttryck som även används av domstolarna i samband med skadebedöm-ningar. I ett straffrättsligt fall som nämnts ovan fann HD att kriteriet ”skada” i brottsbalkensstöldparagraf – som förutsätter ”ekonomisk skada” – inte var uppfyllt i ett fall där en registre-ringsskylt tillgripits, under argumentet att skylten inte hade något ”marknadsvärde”. NJA 2007s. 345. Jfr Richard Hager, Värderingsrätt, Stockholm 1998, s. 56.
Ur ett skadeståndsrättsligt perspektiv framstår det i vilket fall som att ut- trycket marknadsvärde är oprecist och riskabelt. Bättre är att i dessa fall analy-sera värderingen i de hävdvunna termer som ovan räknats upp. Även dessa håll-punkter fordrar emellertid principiell förankring: Hur skall bedömaren i ett en-skilt fall veta vilken av metoderna som skall användas om de ger olika resultat? 4.1 Principen om full ersättning
Vid värderingen av egendomen måste den allmänna tanken om att skadeståndetskall ge full ersättning hållas i åtanke. Syftet bakom skadeståndet är i allmänhetatt den skadelidande skall fullständigt repareras, restitutio in integrum (på fran-ska uttryckt som ”réparation intégrale”, på tyska ”Totalreparation”). De nega-tiva effekterna av den skadeståndsgrundande handlingen skall utraderas. Dennaidé är fundamental i svensk skadeståndsrätt. Det samma gäller i andra rättsord-ningar.42 Principen om full ersättning ligger på en djupare nivå än de mer konkreta be- räkningsprinciper som ovan diskuterats. Den är förankrad i skadeståndsrättengrundläggande tanke om att ett skadestånd syftar till att återställa den störning iden skadades situation som den ansvariga givit upphov till. Principen om full er-sättning hänger således intimt samman med tanken på skadeståndets kompense-rande funktion. Det brukar allmänt tas för givet att skadeståndets primära funk-tion är den kompenserande eller reparativa i svensk rätt.43 Det är också en rimliginställning.44 Det är i denna inställning till skadeståndsrättens primära funktion, I BGB § 249, st. 1 sägs det således, i fri översättning, att skyldigheten att utge ersättning skallåterställa situationen som skulle ha existerat om inte omständigheten som gjort honom skade-ståndsskyldig hade förekommit. Liknande inställning intas i den italienska civilkoden § 2058 I,i den grekiska civilkoden, § 297, st. 2 och i den portugisiska civilkoden, § 562. I en filosofiskbetraktelse över skadeståndets syften utifrån engelsk rätt har det hävdats att principen om fullersättning till och med är den kanske viktigaste principen i skadeståndsrätten över huvud taget.
”Perhaps the most fundamental principle governing the award of damages in the law of torts isthat it is the purpose of damages to restore the plaintiff to the position he or she would have beenhad the tort not occurred – restitutio in integrum.”, Bruce Chapman, Wrongdoing, Welfare, andDamages: Recovery for Non-Pecuniary Loss in Corrective Justice, i David Owen (red.), Philo-sophical Foundations of Tort Law, Oxford 1995, s. 409.
Så Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 323.
Se för argument för detta Mårten Schultz, Kausalitet, Stockholm 2007, kap. 3. När det gällerideell skada så kan den kompenserande/reparativa funktionen uppfattas som mer svåruppnåe-lig. Men även när det gäller sådan skada så får kompensationsfunktionen betraktas som primär,se härvid SOU 1995:33, s. 317 ff. och särskilt om ideell skada, s. 320 ff. Se även prop. 1975:12,s. 111.
föreslår jag, som vägledning för valet av konkreta ersättningsmodeller bör sö-kas. I en bedömning av vilken av de ersättningsmodeller som ovan presenterats som skall ha försteg framstår det som rimligt att utgå från den skadeståndsrätts-liga grundprincipen om full ersättning. I tvivelsmål bör man falla tillbaka pågrundprincipen om skadeståndets centrala målsättning. Det är inte alls säkert att försäljningsvärdet av en stulen eller på annat sätt obehörigt såld egendom kan motsvara en full ersättning. Det mest uppenbara äratt egendomen kan ha sålts till ett underpris, så att försäljningsvärdet inte mot-svarar ens ett marknadsvärde. Istället kan återanskaffningsvärdet ofta vara enlämpligare utgångspunkt. Men inte heller återanskaffningsvärdet kan alltidfungera som en hållpunkt. Ibland kan nämligen en egendom falla i värde fråndet att den ansvarsgrundande handlingen inträffade till det att skadeståndsberäk-ningen utförs. Det finns härvid en komplikation i det att vissa typer av skador inte alls låter sig repareras.45 En totalskadad egendom kan vara oersättlig, i bemärkelsen attdet inte finns någon möjlighet att köpa eller konstruera något motsvarande detsom gått förlorat. Vidare kan den skadelidande ha ett särskilt intresse knutet tillden skadade egendomen, ett affektionsvärde av något slag, som inte på ett rim-ligt sätt kan översättas till pengar. (Det brukar allmänt sägas att sakskadors ide-ella skadeeffekter faller utanför det skadeståndsberättigande området men detfinns härvid betydelsefulla undantag som gör det rimligt att betrakta denna in-skränkning som en regel med undantag.46) Men detta är komplicerande faktoreroch enligt min mening inte faktorer som i sig innebär att huvudregeln om fullersättning kan ifrågasättas. Vilken av de uppräknade värderingsmetoderna främjar bäst syftet att den ska- delidande skall erhålla full ersättning för sin skada? Ja, det torde närmast varaåteranskaffningsvärdet som kan tjäna det syftet. Återanskaffningsvärdet är detvärde som ger den skadelidande möjlighet att fullt ut återställas till ursprungs-läget. Detta gäller särskilt vid egendom som är av mer ovanligt slag: Återanskaff- ningsvärdet kan i ett sådant fall beräknas så att ersättningen även kan omfattakostnader för modifiering eller specialanpassning av egendomen. I vissa fall kan Det gäller särskilt för ideell skada. Se om problematiken när det gäller kränkningsersättning,Mårten Schultz, Kränkning, Stockholm 2008, kap. 3. Ideella skadeståndsposter kan aktualiserasäven i samband med sakskada. Se allmänt Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, kap. 3. Un-dantagsfallen som jag främst tänker på här är NJA 2001 s. 65, I och II, som behandlade veteri-närskostnader för djur som översteg djurens återanskaffningsvärde. Se härvid även MarcusRadetzki, Skadeståndsansvar för reparationskostnad över skadans värde, JT 2001–02 s. 98 ff.
Samma tematik har aktualiserats i fall där någons boendemiljö blivit negativt påverkad av ska-dor eller annat. Här tycks domstolarna vara beredda att tolka uttrycket ”ekonomisk skada” ex-tensivt för att på det sättet kunna utdöma ersättning för besvär i gränslandet mellan ekonomiskoch ideell skada. Se NJA 2000 s. 737 och Svea hovrätts dom 27 september 2006 i T 958-06. egendomen till och med behöva bli specialtillverkad för den skadelidande. Be-röringspunkterna med de intressen som ovan identifierats som gemensamma försakrättsliga korrektionsmöjligheter och skadeståndet blir här tydliga. I enlighet med grundprincipen om full ersättning bör den skadelidande i all- mänhet ha rätt att kunna kräva även förhållandevis långtgående kostnader för attkunna återanskaffa egendomen. En sådan inställning är lyhörd för rättighetsin-nehavarens berättigade intresse av att ha kontroll över sin egendom.47 I skade-ståndsrätten måste normen vid förlust av egendom – till exempel när någon obe-hörigen sålt en egendom – vara att den skadelidande skall ges en ersättning somger henne möjlighet att köpa åter egendomen eller en liknande egendom. Omegendomen är förlorad så skall skadeståndet så långt som möjligt ge den ska-delidande möjlighet att, för det fall hon önskar, köpa tillbaka egendomen elleren likvärdig egendom. Om det är fråga om en unik eller speciell egendom så kanåteranskaffningsvärdet understundom bli väldigt högt, nämligen om egendo-men finns tillgänglig att köpa. I en sådan situation skulle den skadelidande, ipraktiken oftast en ägare, ibland kunna kräva att egendomen återbördas. I be-aktande av de överlappande funktioner disciplinernas olika korrektionsmöjlig-heter har i dessa fall finns det inte anledning att en drabbad ägare som i ett sådantläge väljer att istället föra en skadeståndstalan skall hamna i en sämre sits än omhon lägger upp sin talan enligt sakrättsliga argumentationslinjer. Det finns dock ett argument som kan tala emot att svensk rätt kan erkänna en sådan långtgående ersättningsmöjlighet som ovan skisserats. Det är argumentetatt avdrag kan, skall eller bör göras för egendomens ålder och skick. 5. Särskilt om avdrag för ålder och bruk När det gäller återanskaffningsvärdet hävdas det ibland att avdrag skall ske i för-hållande till egendomens skick, beroende på ålder och bruk eller ”nedsatt an-vändbarhet”, vid skadetillfället. Stödet för ett sådant avdrags söks ibland i för-säkringsrätten.48 Även tidigare rättsfall kan tala i samma riktning.49 En sådan avdragsmöjlighet motverkar emellertid ibland syftet att söka full er- sättning, där full ersättning skall kunna leda till att den skadelidande faktiskt kanköpa in en motsvarande egendom. Det gäller särskilt i den situation där det intefinns någon ”fungerande” andrahandsmarknad för den skadade egendomstypen. Om den skadelidandes tre år gamla Volvo-bil blir totalförstörd kan en värde- ring som utgår från vad det kostar att återanskaffa Volvo-bilen, med avdrag för Se härvid Margaret Jane Radin, Property and Personhood, 34 Stanford Law Review, s. 957 ff.
(1982) och den diskussion som förs av Hanoch Dagan i hans undersökning av hur dessa idéerrelaterar till obehörig vinst, Hanoch Dagan, Unjust Enrichment, Cambridge 1997, s. 40 ff. Se Marcus Radetzki, Skadeståndsberäkning vid sakskada, Stockholm 2004, s. 80 ff.
värdeminskning p.g.a. ålder etc., mynna ut i ett värde X kr. I en sådan situationkan ofta ett skadestånd om X kr vara tillräckligt för att den skadelidande skall,om hon vill, kunna köpa en bil motsvarande den förstörda på andrahandsmark-naden.50 Om däremot den skadelidande köpt ett porträttfotografi, av en okändfotograf, som några år senare skadas kommer ett avdrag för ålder motverka möj-ligheten att köpa ett nytt fotografi. I en sådan situation torde det många gångervara rimligt att i beaktande av det övergripande syftet bakom ersättningen heltlåta bli att göra något avdrag. Ett visst stöd för denna inställning kan återfinnasi praxis, även om avgörandet ifråga är något oklart härvidlag. I NJA 1991 s. 269 hade en klocka frånhänts den skadelidande genom bedrä- geri. Klockan var bara några månader gammal vid brottet. Inte mindre än trevärderingar aktualiserades i målet: Återanskaffningsvärdet för att köpa en nyklocka, återanskaffningsvärdet med avdrag för värdeminskning i enlighet medett i målet inlämnat värderingsintyg, samt ett subjektivt värde bedömt efter enuppgift från den skadelidande själv att han skulle varit beredd att sälja klockanför ett lägre värde än de andra två värdena. Högsta domstolen utdömde det hög-sta beloppet, som medgav att den skadelidande skulle kunna köpa en ny klockaav samma slag. Fallet har diskuterats. Det har således hävdats att avdrag inte skedde eftersom den tagna klockan var så pass ny att någon relevant värdeminskning inte skett.51Det tror jag är en felaktig tolkning. Många typer av egendom, och det sammagäller nog även för klockor, förlorar nämligen mycket av sitt värde omedelbartvid den försäljning som sker i butiken. För förevarande sammanhangs syfte är det mest intressanta frågan om avdrag i bestämmandet av återanskaffningsvärdet. Min sammanfattande bedömning äratt något sådant avdrag inte bör ske för det fall det kan påverka den skadelidan-des möjlighet att anskaffa en egendom som motsvarar den som skadade eller,om möjligt, för att anskaffa samma egendom. En annan ordning skulle motverkaskadeståndets grundläggande syfte. För det fall en avvägning fordras mellan olika intressen är det härvid av be- tydelse också att en sådan avvägning beaktar den rättspolitiska bakgrunden tillskadeståndstvisten. Diskussionen om avdrag har präglats av sin försäkrings-rättsliga bakgrund men vid skadeståndsbedömningar aktualiseras andra rättspo-litiska avvägningar än vid egendomsförsäkring. I försäkringsrätten finns det enavtalsmässig relation i botten, men i skadeståndsrätten finns det inte sådana hän-syn som kan tala för begränsningar i kostnadsansvaret. I ett fall av culpa så är det skadevållarens konstaterat vårdslösa beteende som givit upphov till ansvaret. I ett fall av strikt ansvar så är det en orsak på den ska-deståndsskyldigas sida i kombination med en övergripande tanke om allokeringav kostnader för skador av den aktuella typen som givit upphov till ansvar. I tvi- Richard Hager, Värderingsrätt, Stockholm 1998, s. 58.
velsmål är det därför vara lämpligare att i en avvägning låta den skadelidandesintressen väga över. Detta bör gälla i än högre grad om det finns kvalificerandeomständigheter på ansvarssidan, t.ex. om skadevållandet i ett culpaansvarsfallskett genom uppsåtligt eller kanske till och med brottsligt agerande. Motsatt in-ställning står i konflikt med grundtanken om att full ersättning skall återställaden skadelidande till ursprungspositionen i mesta möjliga mån. 6.1 Temporalt fokus
En särskild fråga rörande ersättningens beräknande som slutligen bör behandlasär vilken tidpunkt bedömningen skall utgå från. Härvid kan det vara relevant attförst framhålla den närmast triviala utgångspunkten att skadeståndsbedöm-ningen tar sin utgångspunkt i skadan. Anledningen till att det finns anledning attnämna det är att de beräkningsmodeller som ovan diskuterats – med beaktandeav återanskaffningsvärde etc. – kan medföra att man glömmer det fundamentala,nämligen att återanskaffningsvärdet (eller bruksvärdet, försäljningsvärdet ellermarknadsvärdet) enbart är relevanta som verktyg för att fastslå ersättningen försjälva skadan. Citatet ovan från Hellners lärobok utgår från att den skadeståndsrättsliga be- dömningen sätter temporalt fokus på när den aktuella egendomen obehörigensäljs. Det kan framstå som naturligt i vissa fall, åtminstone när en person vårds-löst säljer annans egendom utan att något brott föreligger. I andra fall är en sådanbestämning inte självklar, särskilt inte om en otillåten försäljning av egendomenföregåtts av ett annat otillåtet eller till och med brottsligt beteende. 6.2 Färdig skada
Här finns det anledning att ta upp en skadeståndsrättslig komplikation som be-står i att en egendom kan betraktas som redan ”färdigt skadad” vid ett olovligtförfogande som skedde innan ett obehörigt försäljande. Anses en ”färdig skada”föreligga kan nämligen inte en efterkommande händelse vara skadeståndsgrun-dande. Detta blir särskilt tydligt i hälerisituationer. Säg att vi har en situation där en tjuv överlämnar den stulna egendomen till en hälare och egendomen därefter förstörs genom en casushändelse. I vilkenmån kan hälaren bli skadeståndsansvarig för egendomens värde i dessa fall – näranses ägaren ha orsakats en skada?52 Man måste nog konstatera att om skadan Ett omdiskuterat och inte helt lättolkat fall som tar upp vissa av de frågor som exemplet aktua- anses färdig redan vid stölden så kan skadestånd inte också krävas av hälaren, ienlighet med orsakskravet. Om A stjäl X:s cykel och skadan genom stölden anses färdig, kan X inte kräva skadestånd från hälaren B som fått och sålt cykeln. Ägaren skadas i ett så-dant fall inte ”mer” genom det senare inträffade brottet. Om tidpunkten för be-stämningen av skadans färdighet sätts tidigt så görs således hälare i hög grad im-muna mot ansvar. Domstolarna har i flera fall funnit detta vara orimligt – ska-destånd måste åtminstone i vissa situationer även kunna krävas av hälaren. NJA 1983 s. 419 behandlade häleri avseende stulna trätofflor. Omständigheterna var särpräglade.
Tofflorna hade tagits i beslag men genom ett felaktigt beslut av åklagaren i målet hävdes beslaget,vilket medförde förlust för målsäganden. Oavsett om de åtgärder som utfördes var felaktiga ellerinte fann HD att hälaren var skadeståndsskyldig gentemot tofflornas ägare. I andra situationer har HD emellertid till synes kommit till motsatt slutsats. I NJA 1961 s. 518 hade A lånat en stulen moped av B (tjuven). Mopeden återställdes B utan attnågra fysiska skador inträffat. HD (majoriteten) ansåg inte att A:s agerande medfört någon skadaför mopedens ägare och skadeståndsskyldighet förelåg inte.53 Vad som komplicerar bedömningen i dessa situationer är att begreppet ”färdigskada” är en sådan oklar konstruktion. Detta gäller särskilt vid sakskada. Redanatt tillfälligt skilja någon från en sak kan vara en färdig sakskada vilket gör be-dömningen märklig med tanke på att saken kanske senare återställs.54 Det kanväl inte uteslutas att bedömningen av huruvida en tillfällig förlust skall anses ut-göra en färdig skada också kan påverkas av att det finns andra potentiella an-svarssubjekt. I vilket falls så måste vi nog konstatera att skadebegreppsbildningen inte hjäl- per oss att besvara dessa frågor. Skadebegreppen är flexibla och kan anpassasefter situationen.55 Även här kan måhända principen om full ersättning tjänasom ett slags ideologisk hållpunkt för bedömningen i tvivelsmål (men bara i tvi-velsmål): Vad krävs för att vi skall anse att den skadelidande rimligen kan be-traktas som fullt ersatt vid otillåtna förfoganden över egendomen? Den tempo-rala fixeringen bör inte sättas på ett sådant sätt att den skadelidandes möjligheter liserar är NJA 1961 s. 518 (pojke som nyttjade stulen moped under kortare tid innan den åter-lämnades till tjuven som ”slaktade” den ansågs inte skadeståndsskyldig). Fallet behandlas blandannat av Håkan Andersson, Skyddsändamål och adekvans, Uppsala 1993, s. 395 f. Se även NJA1983 s. 419 (angående hälares skadeståndsskyldighet avseende stulna trätofflor).
Några tydliga exempel på denna flexibilitet när det gäller sakskada rör egendom som inte gärnakan sägas ha vare sig något marknadsvärde, återanskaffningsvärde, försäljningsvärde ellerbruksvärde. Se t.ex. NJA 1993 s. 753 och NJA 1995 s. 249 – båda fall som rör skador i gräns-landet mellan ideella och ekonomiska skador (uppsåtligt orsakade skador på fornminne respek-tive fridlyst djur). att ersättas s.a.s. fullt ut blir sämre än enligt alternativa tidsbestämningar. En så-dan in dubio-inställning kan dock inte tillåtas förändra innehållet i de basala ska-deståndsbegreppen (kausalitet, adekvans, etc.) utan framförs bara som ett tenta-tivt förslag på hur de temporala bedömningarna skall kunna utföras när de all-männa skadeståndskriterierna inte ger tillräcklig vägledning. Vad blir då slutsatsen av ovanstående reflektioner? En slutsats om kan dras medviss säkerhet är att det inledande citatet inte återspeglar en allmän huvudregelvad gäller ersättning för sakens värde enligt skadeståndslagens beräkningsregel.
Sakens värde skall bestämmas genom en analys som utgår från den fundamen-tala principen om full ersättning. Vad denna princip i praktiken har för implika-tioner låter sig inte bestämmas in abstracto, men den ger bedömaren en rättspo-litisk kompass. Tydligt är således att ett beaktande av denna princip i kombina-tion med ett iakttagande av tanken om att den skadelidandes rätt att själv få be-stämma över när hon skall disponera över sin egendom(kontrollaspekten) gerstora möjligheter för den skadelidande att hävda att ersättningen skall beräknaspå ett för henne förmånligt sätt. Ibland kan det emellertid framstå som orimligtatt en skadelidande skall kunna välja bland olika beräkningsmodeller utifrånvad som är mest förmånligt. Den rättspolitiska kompassen får i ett sådant lägesättas åsido till förmån för in casu-bedömningar. I sådana fall har domstolen enmöjlighet att justera ett skadestånd med stöd av jämkningsregler eller med denofta intetsägande hänvisningen till RB 35 kap. 5 §. Men en juridisk analys somsträvar mot förutsebar rättstillämpning kan inte tillåta en ohämmad pragmatism,inte heller på civilrättens område (jfr härvid NJA 2007 s. 747). Skadeståndsrät-ten behöver således värna om sina grundläggande principer. Ett sätt att göra detär att framhålla deras relevans när de riskerar skymmas av detaljer och praktiskaöverväganden. Välkommen att kommentera detta bidrag på JT-forum på Juridisk Tidskrifts hemsida, www.jt.se.

Source: http://martenschultz.files.wordpress.com/2010/11/fullersc3a4ttning.pdf